Intervju med Mikuláš Bryan om europeisk “bal folk”

Mikuláš Bryan är folkmusiker, dansare och dansforskare från Tjeckien. Hemma i Prag, på strandpromenaden längs floden Vltava, håller han regelbundna dansträffar där han sprider den franska “bal folk”-traditionen. “Bal folk”, som på franska betyder ungefär “folklig bal”, innehåller dock mycket mer än bara fransk folkdans, då den kontinuerligt utvecklas och sprids genom Europa. Vi har ställt några frågor till Mikuláš:

JB: Mikuláš, denna hösten planerar du att lära ut typiska “bal folk”-danser i Sverige. Kan våra läsare få en kortfattad redovisning om vad detta är för något?

Mikuláš: Kortfattat: “Bal folk” är en folklig danskväll med danser från hela (väst-)Europa, man dansar utan dräkter och bara för skojs skull, till levande musik. “Bal folk”-rörelsen har sitt ursprung i 1970-talets Frankrike, den äldsta “bal folk”-repertoaren härstammar därifrån: Folkliga ring- och kedjedanser från Bretagne och Poitou, olika bourréer från Berry och Auvergne samt “oregelbunden vals” från Alsace. Dessutom dansar man nya folkdanser som utvecklades ur traditionella förlagor, t.ex. “Cercle cercassien”, som är baserad på en av många engelska “country dances”, eller dansen “Chapelloise”, som är en fransk version av All American Promenade. Med tiden började fler och fler länder syssla med “bal folk” och utökade den ursprungligen franska repertoaren med ytterligare europeiska folkdanser som är populära idag, så att man även hittar en svensk slängpolska på “bal folk”-danskvällar i Frankrike, Belgien, Holland, Tyskland…
Det som dock är viktigast – de vanligaste balfolkdanserna är ganska enkla och man kan lära sig dem direkt på plats genom att titta och vara med. Många danser är oberoende av om man kommer i par, själv, eller med fem kompisar: Alla dansar samtidigt. Gemensamt.

JB: Hur skiljer sig en europeisk “bal folk” från en vanlig svensk folkdanskväll?

Mikuláš: Grundtanken är densamma – att träffas för att dansa traditionella danser och ha kul. “Bal folk”-rörelsen började i Frankrike precis på samma sätt som svenska folkliga danskvällar – med lokala danser, dansare och spelmän. Så småningom blev dock rörelsen mer öppen för andra kulturella influenser och resultatet blev en större mångfald i danserna och musiken. Inom “Bal folk” dansas inte bara pardanser (som olika sorters valser, schottisar och masurkor) utan även många ringdanser, kedjedanser, kadriljer, raddanser med mera. Också musiken kan ha de olikaste skepnader: Från traditionella instrument som dragspel, säckpipa och fiol, till ska, funk och elektronika. Det förekommer också influenser från romsk, arabisk och afrikansk musik.

JB: Hur hittade du som Pragensare till den franska danstraditionen?

Mikuláš: Ett tag höll jag på med renässansdanser, både som dansare i olika historiska danslag och framför allt som dansforskare. I Tjeckien var den akademiska kunskapsnivån inom området väldigt låg, när man alltså ville vara någorlunda historiskt korrekt, så var man i princip hänvisad till egna studier. Att forska i olika källor och dechiffrera dansnotationer av främst fransk härkomst räckte inte, så småningom insåg jag att jag även behövde lära känna de tidiga dansernas folkliga arv i den europeiska traditionen. Som en del av mitt examensarbete översatte jag boken “Orchésographie” (Arbeau 1589), den viktigaste renässansavhandlingen om dans i Frankrike, och samtidigt tillbringade jag ett år i Bretagne för att studera folkliga ring- och kedjedanser och deras sällskapliga funktion. Så småningom upptäckte jag att den levande folkliga kulturen står mig mycket närmare än avdammandet och den arbetsamma återupplivningen av historiska danszombies.

JB: Hur skiljer sig en “bal folk” i exempelvis Prag eller Dresden från en “bal folk” i Paris eller Antwerpen?

Mikuláš: Inte mycket. Nyligen har vi laddat upp en kort dokumentär på YouTube om den första “bal folk”-festivalen i Prag. I dokumentären och kommentarerna märks att folk från olika länder (Frankrike, Tyskland, Polen, Holland m.fl.) känner igen danserna. Självklart har varje europeiskt dansgolv sin egen karaktär, det beror på vem som startade “bal folk” danserna där, vem som lär ut där och vilka festivaler deras dansare brukar besöka. I Prag dansar vi till exempel mycket bretonska danser, eftersom den pragensiska “bal folk”-rörelsen började med just Bretagne, men när det kommer hit “bal folk”-dansare från andra länder, så känner de sig absolut inte vilse. Likadant kan dansarna från Prag dansa med på vilken annan “bal folk” som helst på jorden.

JB: Hur kommer du att förmedla balfolkdanserna till svenska dansare?

Mikuláš: Eftersom levande musik är väsentlig i “bal folk”, så planerar jag att ta med några spelmän som ska hjälpa mig. Resten av förmedlingen blir inte speciellt jobbig, majoriteten av danserna i “bal folk” kan förklaras inom några sekunder till minuter, det viktigaste är att dansa gemensamt. Såklart ser jag också fram emot att lära mig mer om polskan och andra svenska danser.

JB: Våra läsare dansar oftast till fiolmusik. Vilka instrument är vanliga på en “bal folk”?

Mikuláš: Det beror alltid på den lokala folkliga musiktraditionen – i Centralfrankrike är säckpipor med dubbla rörblad mycket vanliga (lite högre och skarpare än den svenska säckpipan), i Bretagne är det bombarden (en sorts arkaisk oboe) tillsammans med binioù (en säckpipa som stämmer en oktav högre), i Alsace hör man vanligtvis den folkliga cittran épinette, i Tyskland dragspelet, i Böhmen har klarinetten en väsentlig roll, i Mähren hackbrädet… Men överallt spelas även vevliror, fioler, gitarrer, olika slags perkussioner osv. Det diatoniska dragspelet har en oumbärlig roll, det är ett enkelt instrument som varit populärt överallt i Europa där man behövde dansmusik sedan mitten på 1800-talet.

Foto: Barka Fabiánová


Mikuláš Bryan.           Foto: Barka Fabiánová

JB: Du sjunger rätt ofta till dans. Varför sjunger man nere på kontinenten så mycket mer till dans än man gör här uppe i Norden?

Mikuláš: Det är en komplicerad fråga. Jag har en känsla att svenska folklorister prioriterade instrumentalmusiken när de samlande in sitt material, och brydde sig inte så mycket om den vokala traditionen. I Böhmen var det ofta tvärtom – vi har en mängd folkloristiska samlingar från 1800-talets nationalromantik där bara sångtexterna blev nedtecknade och ingen musik. Annars har våra folklorister varit flitiga som myror och samlade in en otroligt mängd melodier med texter. I Frankrike har de, tycker jag, dessutom fördelen att den folkliga sångdanstraditionen levde kvar till 1960- och 70-talet då en ny generation forskare och samlare blev intresserad av den. Det tillkommer att en hel del av de bevarade danserna i Frankrike är ringdanser och kedjedanser, vilka ofta dansades till enbart sång, på samma sätt som i den färöiska balladdansen.

JB: Förra året lärde du ut “bal folk”-danser på den nordiska harpstämman i Finland. Hur reagerade finländarna?

Mikuláš: Eftersom den nordiska harpstämman är en internationell träff, så har jag svårt att bestämma vilka av de begeistrade dansarna som var finländare och vilka som var t.ex. norrmän eller svenskar. Alla pratade lika bra engelska. Hur som helst, i Finland dansades med entusiasm och det var ett väldigt trevligt evenemang.

JB: Vad behövs för att etablera “bal folk” även i Sverige?

Mikuláš: Jag vet inte om det finns ett enkelt, allmängiltigt recept. I alla fall behövs någon som kan lära ut danserna och någon som är sugen på att spela till dem. Sen räcker det i princip med ett antal entusiastiska dansare som drar med sig sina bekanta för att det ska spridas. Det idealiska är att ha en bra musikgrupp som spelar så att lyssnarna inte kan sitta stilla och blir nyfikna på vad man kan dansa till detta härliga röj.

Intervjun fördes av Josef harpolekare. Delar av intervjun publicerades i Hembygden 3/2013.

Leave a Reply